RABARBERNS OCH SPRÅKLJUDENS NÖJESLIV  

I min mammas trädgård är rabarbern vi planterade förra året färdig att skördas. Jag älskar rabarber. Att sätta tänderna i en spröd rabarberstjälk och känna hur den syrliga smaken sprider sig i munnen får hela kroppen att skälva till i en liten men njutbar extas.

Till och med ordet rabarber är en njutning att uttala.  Att förlänga vokalerna, rulla lite extra på r:en och låta b:na explodera mellan läpparna skänker fröjd. "Språkljudens nöjesliv", kallade en av mina lärare i röst- och talteknik fenomenet för. Det uttrycket har jag lagt rabarber på.
 
Jag har alltid undrat var det idiomet kommer ifrån? När jag läste senaste numret av den eminenta tidningen Språk fick jag så äntligen svaret - rabarbern i sammanhanget kommer ur en förvrängning av det spanska ordet embargo, vilket betyder 'beslag'. Gåtan är löst. 
 
Så är det med ord.  De vandrar över landsgränserna och förvandlas. Ibland tappar de bort sitt ursprung, men vi använder dem ändå. Och här kunde man kanske dra en parallell mellan ord och människor. .. men då ger sig den här rabarberbetraktelsen för långt bort från sitt jordiga ursprung.
 
För den som kanske undrar vad jag menar med att jag har lagt rabarber på språkljudens nöjesliv: När någon behöver förbättra sin artikulation händer det att jag försiktigt föreslår personen i fråga att känna på och njuta av konsonanternas och vokalernas resonans och vibrationer i kroppens alla hålrum och benkonstruktioner. För en som inte provat att roa sig på detta vis kan det låta märkligt - men prova ska du se! Och använd gärna ordet rabarber.
 
 

Kommentera gärna: