Rabarbern och språkljuden   

I min mammas trädgård är rabarbern vi planterade förra året färdig att skördas. Jag gillar rabarber. Att sätta tänderna i en spröd rabarberstjälk och känna  den syrliga smaken sprida sig i munnen får hela kroppen att skälva till i en liten njutning.

Till och med att uttala ordet rabarber är njutbart. Att förlänga vokalerna, rulla lite extra på r:en och låta b:na explodera mellan läpparna skänker fröjd. "Språkljudens nöjesliv", kallade en av mina lärare på Teaterhögskolan fenomenet för och det uttrycket har jag lagt rabarber på.

Jag har alltid undrat var "lägga rabarber på" kommer ifrån? När jag läste senaste numret av tidningen Språk fick jag äntligen svaret - rabarbern i det sammanhanget kommer ur en förvrängning av det spanska ordet embargo, som betyder beslag. Gåtan är löst. 
 
Så är det med ord. De vandrar över landsgränserna och förvandlas. Ibland tappar de bort sitt ursprung men vi använder dem ändå. Och här kunde man kanske dra en parallell mellan ord och människor ...men då ger sig den här rabarberbetraktelsen för långt bort från sitt jordiga ursprung.
 
För den som undrar över det där med "språkljudens nöjesliv": När jag  talcoachar någon föreslår jag ibland personen att blunda och verkligen ge sig tid att känna efter hur hens egna rösts alla ljud känns, när de vibrerar i kroppens hålrum och benkonstruktioner. Lägg gärna rabarber på den lilla njutningen du med.
 
 

Kommentera gärna: